Nu har det gått 8 dagar. 

8 dagar sedan jag satt i läkarrummet med panik och gråten i halsen. 8 dagar sedan läkaren skrev mitt sjukintyg med orden "det är en utdragen process sånt här". 8 dagar sedan jag tog min första tablett. 8 dagar sedan läkaren tittade granskande på mig och ifrågasatte mitt yrkesval (och mig -var känslan iallafall). Dessa 8 dagar känns till viss del som år, nu när jag skriver det känns det nästan lite löjligt, men i andra avseenden känns det som imorse. Eller inte alls, en drömlik känsla.. Ni vet när man drömt en ganska intensiv dröm och man bär med sig den där känslan hela dagen. Lite så.

Vad sa doktorn? Minst fyra veckors sjukskrivning, skriver ut antidepressivt, prata med din arbetsgivare, gör något meningsfullt varje dag.. Jag tror inte på piller, inte denna typ av piller iallafall. Men jag har tagit dem, varje kväll. Ännu ser jag ingen effekt ( det tar 1-2 veckor innan effekten kommer), förutom en enorm trötthet. Jag sover med lätthet 12 timmar under en natt, och jag får verkligen tvinga upp mig när jag vaknar och inser att klockan är galet mycket. Trots det skulle jag kunna gå och lägga mig igen ett par timmar senare. Resten av dagen går jag i en dimma, eller som i en bubbla. Kanske är det bra? Att hjärnan ska hinna komma ikapp allt som varit "restnoterat" så länge. 

Jag startade bloggen för att ventilera mina tankar. Själva bloggandet får bli när andan faller på, jag har tillräckligt med krav på mig själv. Nästa gång ska jag försöka reda ut vad som är en meningsfull aktivitet.